Ge narkomaner sjukvård och smittskydd! I dag ska Svenska brukarföreningens ordförande Berne Stålenkrantz resa till FN i Genevé för att diskutera hur Sverige lever upp till Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Vi lever inte upp till "alla medborgares rätt till sjukvård av högsta standard" så länge narkomaner utesluts. Regeringen måste börja erkänna att en repressiv narkotikapolitik skapar mer problem än den löser, skriver Berne Stålenkrantz och Gerry Stimson i dag. Sverige har gjort sig känt över världen för sitt försvar av de mänskliga rättigheterna. Men så fort det handlar narkomanvård överges ofta de höga principerna – trots att Sverige har skrivit under Förenta nationernas konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En av artiklarna i konventionen handlar om medborgares ”rätt till sjukvård av högsta standard”. Något som alltså inte ges till alla svenska medborgare. Vart femte år är de stater som skrivit under konventionen också skyldiga att rapportera om vilka åtgärder som vidtagits för att garantera alla medborgares rättighet till god hälsa. Svenska Brukarföreningen (SBF) presenterar i dag inför kommittén en kritisk rapport tillsammans med den Londonbaserade organisationen International Harm Reduction Association (IHRA). Rapporten kommer att vara en del av underlaget för att granska Sverige. Sverige kritiseras för sin ovilja och sitt motstånd till att ge gruppen problematiska narkotikabrukare rätten och möjligheten att skydda sig mot hälsoskador och dödliga blodsjukdomar. Genom att ensidigt förvägra denna grupp lättillgängliga rikstäckande skadereducerande åtgärder såsom sprututbyten och behandling med Metadon eller Buprenorfine så ökas riskerna för dödliga sjukdomar i stället för att spridningen av hepatit-c, hiv och andra dödliga sjukdomar minskas. Trots allvaret i dessa hälsofrågor har den svenska regeringen underlåtit att i sin lägesrapport till kommittén överhuvud taget nämna något om narkotikabruk och åtgärder för att bemöta drogrelaterade skador. Denna underlåtenhet har även varit fallet med tidiga regeringar. En av de kritiska punkter vi framför i rapporten är att förekomsten av hiv och Hepatit-C bland sprutnarkomaner är oroväckande hög, så många som 95 procent kan vara smittade med hepatit-c och fram till maj 2007 har hittills 29 personer smittats med hiv. SBF och IHRA har rekommenderat kommittén att i deras förberedande arbete inför mötet nästa år kräva att den svenska regeringen samlar in ytterligare information om situationen. Den svenska narkotikapolitiken är starkt invävd i en föreställning att det går att bedriva hälso- och behandlingsarbete utifrån ett idealistiskt perspektiv som fokuserar på att utrota narkotikan och narkotikabruket. Allt bruk av illegal narkotika är förbjudet i lag, och det används av många aktörer inom vården som det huvudsakliga argumentet för att inte erbjuda skademinimerande strategier och lösningar, som till exempel att dela ut rena sprutor, eftersom de krockar med en restriktiv narkotikapolitik. Ett moment 22. Att genomföra sådana program på nationell nivå skulle stå i strid med lagen och målet att narkotikan och narkotikabruket ska utrotas. Sverige har alltid undvikit skademinimering i favör för en repressiv narkotikapolitik. Det här dilemmat försvårar för människor i behov av ibland ganska enkla lösningar som rena sprutor för att skydda sig från dödliga smittor och substitutionsbehandling för att öka livskvaliteten och viktigast av allt rädda liv. I praktiken betyder detta att svensk narkomanvård först och främst baseras på politiska kompromisser och moralism än på vetenskap och beprövad erfarenhet. Den svenska narkotikapolitikens mål prioriteras före människors liv och hälsa. Vi hoppas att vi nu på måndag i Genevé kan övertyga kommissionen att få den Svenska regeringen att tänka om så att även den i detta och många andra avseenden en stigmatiserad grupp i Sverige också kommer att innefattas av den mänskliga rättigheten till sjukvård och smittskydd. Vi måste i Sverige, i likhet med stora delar av övriga världen, börja erkänna att en repressiv narkotikapolitik skapar mer problem än den löser. Men för att nå dit måste det starkt ifrågasättas varför Sverige kriminaliserar drogbrukare. En restriktiv narkotikapolitik utesluter inte skademinimering. Skilj på prevention, kamp mot organiserad brottslighet och hälsovårdande insatser. Av Berne Stålenkrantz Ordförande för Svenska Brukarföreningen och Gerry Stimson Professor och executive director för IHRA (International Harm Reduction Association)
torsdag 29 november 2007
Debattartikel EXPRESSEN 26 nov 2007 - Ge narkomaner sjukvård och smittskydd!
Expressen 2007-11-28 11.32
kl. 11/29/2007
Sökord narkotikapolitik, sprututbyten, Substitutionsbehandling
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.