Svar från Maria Beroendecentrum

Här är svaret på brevet från Maria Beroendecentrum ang brevet från Svenska Brukarföreningen.

Svenska Brukarföreningen
Livdjursgatan 5a121 62 Stockholm

Jag kan inte annat än beklaga att Svenska Brukarföreningen fått sådaninformation, som jag verkligen inte känner igen. Varför Maria Beroendecentrumskulle ha synpunkter på enskilda medlemmar inom Brukarföreningen elleråsikter om Brukarföreningens möjligheter att få bidrag förstår jag ej.Sedan jag tillträdde som VD för Maria Beroendecentrum i början av december2006, har det varit min absoluta ambition att ha goda relationer med olikapatientföreningar. Detta var skälet till att jag inbjöd till ett inledande möte ifebruari i år. Ett möte som jag tycker avlöpte mycket väl. Därefter har fortsattamöten inom ramen för Forum ägt rum under våren.Det är för mig som en självklarhet att patienter ska känna sig väl behandlade ochatt de ska känna sig fria att ha synpunkter på vården utan risk för repressalier.I den mån det finns ytterligare frågor, föreslår jag att vi träffas och diskuterardetta. Mig når man enklast på telefon 08-616 54 34 eller på mejlen lotta.olmarken@mariaberoendecentrum.se

Vänliga hälsningarLotta OlenmarkerVD/Verksamhetschef
Maria Beroendecentrum AB

Ett brev till Ledningen för Maria Beroendecentrum

Här är en kopia av ett brev några av Svenska Brukarföreningns styrelseladamöter skrev till ledningen för Maria Beroendecentrum.
Till:Verkställande Direktören
Maria Bolaget AB
Stockholm 2007-06-13
Det har kommit till Svenska Brukarföreningens kännedom att ledande personer i Maria Bolagets ledning till ledande politiker och ansvariga tjänstemän inom Landstinget, Patientnämnd samt till Socialstyrelsen baktalat och spritt myter om Svenska Brukarföreningens ordförande Berne Stålenkrantz och om Brukarföreningen som sådan, samt till dessa framfört önskemål om att våra bidrag ska stoppas!

Ett antal av våra medlemmar tillika era patienter har vid besök hos vår Stockholms förening uttryckt en rädsla för att mista sina ”privilegier” och ytterst, sin livsviktiga behandling. Dom har oberoende av varandra uppgett att dom av sina kontaktpersoner och/eller läkare mottagit olika former av verbala hot! Som bestått av: hot om indragna doser eller uteslutning ur behandling om dom fortsätter ha kontakt Brukarföreningen, sin patientförening.

Då vi informerat våra medlemmar om deras lagliga rätt att anmäla felbehandlingar och dåligt bemötande och kränkningar till patientnämnd eller till HSAN-Hälso & sjukvårdens ansvarsnämnd har dom uppgett att dom inte törs, detta på grund av rädsla för repressalier, Vi är nog benägna att hålla med.

Inom Svenska Brukarföreningen finns olika lokalföreningar samt att vi på ett flertal platser har ombudsmän, och totalt representerar föreningen närmare 1500 medlemmar, varav de flesta har eller har haft anknytning till substitutionsbehandlingen.

Vi liksom diabetiker, hörselskadade, överviktiga och handikappade har vår fulla rätt att organisera oss. Och som sådan har vi vår fulla rätt att informera våra medlemmar tillika era patienter om deras rättigheter, men också om deras skyldigheter.

Vi kommer självfallet att fortsätta vårt arbete med att organisera era patienter, anmäla avarter, överklaga beslut, samla fallbeskrivningar för publicering på vår hemsida, och till myndigheter och andra organisationer sammanställa rapporter utifrån faktaunderlaget insamlandet av fallbeskrivningar och vår statistikföring ger.

Brukarföreningens krav om att vara med och utforma vår behandling kvarstår, och det oavsett ni tycker det är lämpligt eller ej!

Sändlista:
Socialstyrelsen – Abit Dundar & Tillsynsenheten.
MOB - Björn Fries.
Patientnämnden - Siv Aronsson.
Beställarkontoret vård.
Expressen - Johannes Forsberg.
DN - Henrik Berggren.
Landstingsdirektören.

För Svenska Brukarföreningens styrelse:
Björn Hjerdin ordförande verkställande utskottet och
Hasse Arvidsson ordförande Brukarföreningen Örebro
Johan Stenbäck ordförande Stockholms Brukarförening
För ytterligare information ring 08-6001299

För er politik, för oss blodigt alvar!

I fredags morse när jag besökte Stockholms Brukarförening så satt Christina Paulsrud (vice ordf) och Johan Stenbäck (ordf) i ett möte med en Socialdemokratiskt Landstingspolitiker och hans politiske sekreterare. Det som diskuterades var hur Brukarföreningen ville att det framtida sprututbyte skulle se ut. De önskemål Johan och Christina framförde bygger helt och hållet på deras egen brukarerfarenhet till skillnad från de flesta andra aktörerna som bara "tycker" nått som låter bra. Med allra största säkerhet så kommer inte ett sprututbyte se ut så som vi vill. Dum dogmatism dödar, för er politik, för oss blodigt alvar.

Här följer ett axplock av Johan & Christinas förslag.

• Apoteket måste få sälja "sprut-kit" för att dom som inte vill sluta, och dom som vill vara anonyma ska få rätt till smittskydd.
• Sprututbytet ska skötas av infektionsklinikerna och inte av narkomanvården.
• Att sprututbytet ska ses som smittskydd och inget annat.
• Att brukarna ska få vara anonyma.
• Brukarföreningen måste också få dela ut "sprut-kit".
• "peer to peer" knarkare umgås med knarkare och kan därför lätt dela ut sprutor till varandra. Brukarföreningen skulle kunna utbilda ett antal brukare om hur att minimera risker både vad det gäller överdoser och blodsmittor. De som fått vår "utbildning" ska sedan sprida kunskaperna vidare, "peer to peer".
• Vi måste få göra som i Finland. Där hämtar vissa äldre brukare ut kartonger med sprutor för att sedan dela ut till sina kamrater, till dom som av olika anledningar inte vill visa sig.
• Det måste också finnas mobila sprutbyten som ska finnas där brukarna rör sig, det måste gå snabbt att få tag i rena sprutor, annars är risken stor att man i stunden lånar av sin kamrat.

Om samhället verkligen vill komma till rätta med Hepatit-C problemet så måste sprutorna finnas där våra kamrater rör sig. Vi blir ofta smittade av Hepatit-C första gången vi injicerarar. Jag satt 1993 på Norrtäljeanstalten då jag avtjänade ett fyraårigt straff för 118gram Heroin. Jag tog där som så många andra, min första fix. Faktum är att det inte direkt drällde av sprutor. Vi var ca: 80 intagna som delade på en enda och den var med 100% säkerhet Hepatit-C infekterad, förutom att nålen var som en rostig spik. Jag visste att han som använt sprutan innan mig hade Hepatit-C och därför gjorde jag ett försök att koka sprutan med förhoppning att ta död på smittan, vilket sedan visade sig ha varit lönlöst, jag blev smittad.

I besöksrummen på fängelserna finns det ofta en skål med kondomer, skälet är att förhindra olika könssjukdommar, främst HIV. Då skulle det i humanismens namn även finnas en skål med rena sprutor och kanyler. Sverige har tillsamans med ett femtiotal länder skrivit under en WHO-resolution. I resolutionen står det att fångar i fängelser också ska ha tillgång till rena sprutor samt till andra "harm reduction" åtgärder, till exempel substitutionsbehandling. Jag har av en högt uppsatt person inom WHO fått Info om att Sverige genom SIDA finansierar ett sprututbyte i Manilla, Filippinerna samt delsponsrar ett "harm reduction" projekt i Kambodja där utdelning av rena sprutor är en viktig del, allt för att minimera smittorisker. Birgitta Rydberg sa i en debatt med mig på SR P-1 att sprututbyten är bra i Ukraina, St-Petersburg, kaliningrad men inte i Sverige. Vi måste nu i Sverige ta till oss av erfarenheter från andra länder som gett bra resultat.

Tre av mina kamrater har gått bort den sista veckan.

Tre av mina kamrater har gått bort senaste veckan! Tyvärr vet jag bara namnet på en.
Och det var Alex 24 år. Det är med stor sorg i mitt hjärta som jag skriver dessa få rader Han hittades förra onsdagen i sitt hem, liggandes i sin soffa av JP, en av våra aktivister. Alex kämpade som alla andra mot Heroinets sug, tyvärr så tog han den dagen en Rohypnol för mycket. I sina tonår var han en mycket lovande fotbollsspelare, med en lysande framtid framför sig som proffs. Han spelade några matcher med Malmö FFs A-lag. Sedan tog Heroinet över och han flyttade till Stockholm.

Avart-1 - Anonymt tips ledde till att Socialen tog mitt barn!

Igår ringde en 32 årig kvinna till kontoret, vi döper henne till Jane Doe. Hon grät, hade panik, var rädd! Själv blev jag kraftigt förbannad efter att ha lyssnat på det hon under veckan varit med om.
Hon har haft behandling med Buprenorfine (Subutex) i lite mer än två år på en klinik i en mindre stad. Hon har under denna tid hunnit skaffa jobb, fått barn och fått tillbaka sin familj. Hon har under tiden i behandling endast haft ca 5 så kallade återfall och då på Benz. Hon har aldrig mörkat, utan hon har erkänt dom. Återfallen har varat max två dagar åt gången vilket inte är något att tala om och har aldrig behövt hjälp med att bryta dom.
Jane har alltid haft väldigt bra kontakt med sin läkare, han har alltid stöttat henne då hon haft problem. Han har till Jane sagt, det går ju bra för dig, du behöver inte vara orolig, du blir inte av med din behandling. Chefssjuksköterskan som samtidigt är klinikföreståndare är istället en riktig satkärring!
Under sommaren hamnade Jane in i en djup svacka och fick ett återfall som varade i två veckor. Typiskt så var läkaren under denna tid på semester och hon vågade inte erkänna det till “satkärringen” då hon var säker på att hon direkt skulle kasta ut henne ur programmet, så Jane fejkade ett urinprov! Hon var så nervös då hon skulle göra det så personalen upptäckte det hela. Vad händer? Jo hon blir utkastad ur programmet med omedelbar verkan utan att erbjudas nertrappning vilket alltid ska göras. Detta hände förra tisdagen. På eftermiddagen förra onsdagen, dagen efter utskrivningen så kommer socialen och polisen hem till henne för att omhänderta barnet! Någon hade så påpassligt ringt in en anmälan till Socialen på onsdagsmorgonen om att hon hade setts kraftigt påverkad av alkohol eller av annan drog på tisdagskvällen. Självfallet ville anmälaren inte uppge sitt namn.
Jane berättar för mig att hon vid sjutiden på tisdagskvällen varit ute och ätit Pizza tillsammans med sitt barn och sin mamma och drack ingen alkohol.
Det finns vissa sex olika kriterier för att utesluta patienter från substitutionsbehandlingen. Den som “satkärringen” använde sig av var: Fusk med urinprov! I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkemedelsassisterad underhållsbehandling vid opiatberoende går det att läsa under: Uteslutning 2§ punkt 4: upprepade gånger har manipulerat urinprover, vilket betyder minst två!
Först ska vi överklaga utskrivningen så att hon kanske får tillbaka sitt Subutex och "kanske" få tillbaka sitt barn. Om inte det går så ska vi anmäla det hela till HSAN (hälso & sjukvårdens ansvarsnämnd) vilket oftast inte leder till något. Jag tror att siffrorna ser ut så här: När patient anmäler sjukvården så får dom rätt i 3%. När Socialstyrelsen anmäler läkare eller anan personal så får dom rätt i drygt 80 % av fallen! Jag kommer framöver skriva om detta jättelika problem.
Uteslutning Föreskrifter:
Om en patient trots särskilda stödinsatser inte kan förmås att medverka till att syftet med underhållsbehandlingen uppnås, skall den avbrytas om patienten
1. inte har medverkat i sådan behandling under längre tid än en vecka,
2. har upprepade återfall i missbruk av narkotika,
3. missbrukar alkohol i sådan omfattning att det innebär en medicinsk risk,
4. upprepade gånger har manipulerat urinprover,
5. har utsatt patienter eller vårdpersonal för våld eller hot om våld, eller
6. har dömts för narkotikabrott enligt en dom som vunnit laga kraft.

Längst ner på förstasidan www.svenskabrukarforening.se kan du läsa och ladda ner Socialstyrelsens föreskrifter om substitutionsbehandling, handboken om hur att tolka föreskrifterna finns också där.

Brukarinflytande - Ska Vi Fråga Slakteriförbundet Vad Dom Tycker!

Brukarinflytande och ”brukarsamverkan” är idag politiskt korrekta utrycka. När frågor rörande hemlöshet och narkotikafrågor diskuteras inom sjukvård, socialtjänst och i maktens korridorer så bedöms ”brukarsamverkan” och ”brukarinflytande” som något självklart. Vilka för då brukarnas talan, är det brukarna själva eller är det mer eller mindre självutnämnda proffstyckare?

Socialdepartementet har initierat till en så kallad “brukardelegation”, där frågor som rör socialt utsatta människor diskuteras. Rolf Nilsson ordförande Stockholms Hemlösa blev förra året inbjuden att representera dom hemlösa i delegationen. Han deltog endast på ett möte. Skälet till att han lämnade delegationen va på grund av att han inte klarade av att sitta och diskutera brukarfrågor med personer som inte hade erfarenhet, vare sig av hemlöshet eller av narkotikabruk.

För ett år sedan skrev jag i Svenska Brukarföreningens namn ett brev till departementet och krävde en plats. Anledningen till vårt krav var att ingen av “delegaterna” hade mandatet att företräda oss. Svaret från den ansvariga tjänstekvinnan kom i princip med vändande post. Hon påpekade i artig men med syrlig underton att jag faktiskt hade fel! Problemet var enligt henne och delegationen det omvända, för många företrädde narkotikaanvändarna, alltså Brukarföreningens medlemskollektiv. Att svaret blev så tror jag ytterst handlar om en rädsla att bli utmanövrerad, proffstyckarna vill bibehålla sitt tyckarmonopol. En ny aktör, med ett starkt mandat från brukarna, med egna erfarenheter av det som ska diskuteras och som dessutom kräver och tar plats, men värst av allt, förespråkar ”harm reduction”, och det är inte politiskt korrekt.

Det finns en grupp föreningsrepresentanter som tror sig ha veto om vad som ska få sägas och vilka frågor som ska drivas, frågorna ska först ”svanmärkas” innan dom får sägas, och frågorna Brukarföreningen driver har inte fått svanmärket. De som sitter med delegationen anser sig säkert fungera som ombud åt oss brukare, det vill säga narkotikaanvändarna och de hemlösa, vilket dom kunde säga innan år 2002 då både Brukarföreningen och Hemlösas förening föddes.

Brukarföreningen föddes ur en desperation över att ständigt få höra vad som var bra eller dåligt för oss, ofta att substitutionsbehandlingen var något hotfullt som kunde konkurrera ut den drogfria behandlingen, dom "tyckte" det skulle ställas hårda krav på drogfrihet för att få samt att få behålla sin substitutionsbehandling. Värst av allt va att vi inte till någon av föreningarna på området var välkomna då vi uppvisade symtomen, först drogfri sen välkommen. Dom påstår sig vara till hjälp för oss brukare. I själva verket hjälper dom endast dom drogfria, som som är duktiga och ex-brukare. Inget av detta kunde Jag/vi stå ut med. 2002 var tiden inne för att ta tillbaks makten över våra egna liv, vi startade Svenska Brukarföreningen.

Tyckarbranchen inom området narkotika drivs till största delen av självutnämnda professionella föreningsföreträdare som ofta uppbär höga löner för sitt arbete vilket för oss är provocerande då vi själva får leva på social eller på arbetsmarknadsbidrag.

"Klientorganisation" Vad Jag idag vet så finns det ingen Klientorganisation för hjälp åt narkotikaberoende föruton Convictus och Brukarföreningen som välkommnar aktiva brukare, till dom andra är du inte välkommen förän du är symtomfri. Ett argument jag fått höra är: vår personal ska skyddas!
"Frivilligorganisation" Ledningen för dessa ”frivilliga” är alltför ofta högavlönade, och de som sedan på ”banan” utför arbetet är självklart oavlönade så kallade ”volontärer”. Huruvida det idag existerar någon frivilligorganisation i ordets rätta bemärkelse, där arbetet helt utförs av volontärer tror jag blir svårt att hitta.

Urinprover är kontroll, eller?

För ett halvår sedan, då Jag och Johan Stenbäck (ordf Stockholms Brukarförening) på ett möte skulle diskutera olika lösningar för X med en av hans läkare samt en av klinikcheferna inom Stockholms Beroendecentrum så säger läkaren att hon vet hur att göra för att hjälpa honom och att få honom så pass drogfri så han inte behöver riskera att bli av med sitt Metadon. Hur? frågar Johan- mindre kontroll, låta X sköta sig själv, med andra ord mer frihet säger läkaren. Då gör vi så menar vi, läkaren svarar, Nej, det går absolut inte för sig! Läkarens svar får tala för sig själv.
Kontrollen är för narkomanvården och de flesta substitutionsprogram i Sverige viktigare än att patienterna får ett bättre liv. Av egen erfarenhet kan jag hålla med om det, urinprovskontrollen är den centralaste delen för att hålla oss i schack.
Jag har nu själv haft Metadon i snart tio-år och Jag måste fortfarande lämna urinprover fastän att jag aldrig har lämnat ett positivt. Första halvåret i behandlingen måste alla komma dagligen, sedan glesas det ut fram till en gång i månaden, vilket idag gäller för mig. I jämförelse med många av mina bröder och systrar som måste komma två-tre gånger i veckan inkl en dag i helgen så har jag inget att gnälla över. Men likt förbannat, så är det jobbigt att en gång i månaden få samtalet från kliniken. Så här kan det låta- Nu är det nog dags att komma, eller, att jag omgående måste komma till kliniken för att det fortsättningsvis ska se bra ut i mina papper! Vilket skitsnack, ska se bra ut i papperna, det är uppenbarligen viktigaste är hur jag mår och hur mitt liv ser ut. Programmen fortsätter att påstå att urinproverna är i stödjande syfte, det må så vara för en del, men för mig och många med mig, så är det endast kränkande.
Uppdrag granskning gjorde för snart två år sedan ett program om Metadonprogrammet där Socialstyrelsen generaldirektör fick frågan om han ansåg det vara etiskt och moraliskt korrekt att människor måste lämna urinprover resten av sina liv? Han svarade på frågan- jag ser inget problem med det, det är ju narkotika dom får, något i den stilen svarade han. Varför är det OK att jag ock mina kamrater måste lämna kontrollerande urinprover för resten av våra liv. Hans svar sammanfattar vad den repressiva Svenska narkotikapolitiken står i frågan om narkomanvård, den rena puritanska och moraliserande, allt ska villkoras efter nolltoleransen, återfall=konsekvens.
Ett motexempel är livstidsdömda som efter tjugo-år får nåd, dom har övervakning i något år sedan är dom fria. Och då har dom avtjänat sina straff. I jämförelse med brotten som ger livstid och dom jag gjorde så skulle det vara tvärtom. Tyvärr så är det Jag som aldrig blir frikänd, jag har ett livstidsstraff. Om jag hoppar av Metadonprogrammet så kanske jag frikänns.
Någon ”klok” Polischef myntade för ca tjugo-år sedan uttrycket ”det ska vara jobbigt att knarka”. Varför är det inte lika jobbigt för Östermalms, Lidingö och Danderydssnortarna att ”knarka” som det är för dom socialt brännmärkta hemlösa ”knarkarna” på plattan? Tänk er hur det skulle se ut- Polisen börjar spana nere på Nybrogatan och inne i Sturegallerian för att stoppa och visitera Östermalms, Lidingö och Danderydssnortarna i jakten på ”knarket”, det ska ju vara jobbigt att ”knarka”.
Normalisering är ordet Jag och Brukarföreningen jobbar för, att alla människor oavsett beroende ska bli behandlade på samma sett. Jag är idag en avkriminaliserad opiatbrukare men den sociala brännmärkningen och kontrollen kommer aldrig ta slut.

Ett par avslutande: För två veckor sedan var jag i Amsterdam på ett möte med en expertgrupp jag sitter med i. Mötet hölls i en lokal dit brukare kommer för att duscha, äta, tvätta kläder med mera. På bottenvåningen hade dom ett så kallat ”user room” där dom kunde injicera, röka eller snorta, allt övervakades av kameror, en sjuksköterska fanns också på plats. Reglerna var rätt tuffa, fick du en OD så blev du portad på sex månader. Hur som helst, på morgonen gick jag i ett par timmar runt bland broarna nere i Red Light distrikt där du för ett år sedan inte kunde gå en meter utan att få hundra påstötningar om att köpa kokain och Heroin. Nu fanns det inte en enda försäljare i sikte. Klockan 16 då mötet var över så gick jag ner för den smala trappan och in i user rummet för att ta reda på varför det inte fanns några dealare kvar nere på stan. Där satt två personer påtagligt abstinenta med var sin kopp kaffe, med skedarna och citronsyran, filter och dom andra attiraljerna framför sig redo att injicera. Jag satte mig en bit ifrån och lät dom göra det dom skulle. Jag gick sedan fram och presenterade mig. Frågade om jag fick sätta mig ner och snacka lite, självfallet svarade dom. Från Sverige, spännande tyckte den ena. Jag berättade att jag gått förbi nere i Red Light distrikt ett par gånger under dagen, och inte sett till en enda langare, varför frågade jag?. Dom berättade att dom denna dag börjat leta efter Heroin att köpa redan kl 0900 och fick inte score förrän kl 15. Dom förklarade att bakgrunden var att Polisen för ett år sedan införde nolltolerans mot den öppna drogmarknaden, resultatet var det vi diskuterade. Vidare berättade dom om att det fanns en regel om att dom inte fick stå i större grupper än tre utan att bli bortjagad av polisen. Situationen hade inte varit så här bedrövlig sedan slutet av sjuttiotalet, berättade den ena och allt skyllde dom på den populistiska politikern Pim Fortyjn.

Gör tvärtom så blir allt bra.

1998 blev jag beviljad Metadonbehandling, och det efter att i fyra år ha kämpat mot socialtjänsten i Älvsjö och beroendecentrum i Stockholm. Under dessa år så fick jag höra alla möjliga tänkbara argument mot Metadonbehandlingen, och varför en sådan inte skulle vara bra för mig. Några exempel- jag skulle bli som en zombie, jag skulle förlora mina känslor men socialas främsta argument mot Metadon var att jag inte skulle bli drogfri! Vad dom däremot ansåg vara bra, var att jag mot min vilja skulle skickas iväg till ett antidrogterapihem, där hjärntvätt var den viktigaste ingrediensen, där skulle jag läras att tänka i nya banor, att alla mina problem berodde på att jag var beroende av Heroin. Digerberget heter hjärntvättshemmet, vilket hemskt namn, jag tänker på digerdöden när jag hör det. Självklart så protesterade jag högljutt mot att skickas dit. Socialtjänsten ansåg därför mig som obstinat och LVM-anmälde mig, inte bara en utan tre gånger. LVM kan du få om du vägrar vård! Jag ringde vid varje anmälan upp en advokat, som varje gång fick anmälningarna ogiltigförklarade. Jag hade ju inte nekat behandling, jag hade faktiskt tjatat, bönat och bett om Metadon i fyra år.

17 december 1998 fick min första legala Metadondos Sedan den dagen är jag en avkriminaliserad opiatbrukare, jag är fortfarande lika beroende av opiater som då jag köpte mitt Heroin på plattan. På denna enda punkt är jag helt överens med RNS, FMN, Hassela, KRIS och alla andra Svenska fundamentalistiska taliban knarkofober.

I måndags 6 augusti så var jag med på radions P1 i en lätt debatt om det Danska förslaget om läkarförskrivet Heroin med den dogmatiska läkaren Kerstin Käll, som förövrigt också sitter i styrelsen för RNS. Hon ansåg självklart förslaget vara mycket dåligt. Hur som helst så är det faktiskt så att kodein, morfin och Heroin egentligen är samma sak. Det som skiljer är hur Jag doserar för att uppnå samma effekt, opiat som opiat när Jag vill bli frisk.

I Lissabon, Portugal har EU förlagt sitt center för insamling av forskning på området narkotika, EMCDDA (European monitoring center for drug and drug addiction), som årligen publicerar rapporter om hur det faktiskt ser ut inom EU samt Norge inom området narkotika. I rapporten 2004 kan vi läsa om ”legaly precribed Heroin” en sammanställning av samtliga studier gjorda om legala Heroinprogram inom EU. De länder som har eller haft Heroinprogram är Tyskland, Spanien, England, Luxemburg och Holland. Schweiz har också program men är inte med i EU. Tyskland har stängt sina för en utvärdering. Sammanlagt var det 2400 opiatbrukare som studien hade tittat på, 1200 hade enbart haft Metadon, 1200 enbart Heroin. Det studien påvisade och vad som ansågs extra viktigt var att gruppen som enbart hade Heroinbehandling uppvisade klara hälsofördelar jämfört med gruppen som enbart fått Metadon! Vad det betyder tar jag upp någon annan dag. På http://www.brukarforeningen.com/artiklar_pressmeddelanden/hjerdin_heroin_fran_lakemedel.htm kan ni läsa en intressant historiebeskrivning om Heroin skriven av Björn Hjerdin.

Tillbaka till 17 december 1998 då jag fick mitt Metadon. Min Metadonklinik låg i en fristående barack på en parkeringsplats i slutet av Huddingesjukhus, längst bort, så långt ifrån huvudentrén du kunde komma, som om dom ville gömma oss, vi var skammen för sjukhuset. Första halvåret märkte jag inte av så värst många av avarterna, jag var så glad över att slippa stå på plattan och vänta på att någon langare skulle komma med kabbar. Varje dag, oavsett om det var julafton, midsommarafton eller en vanlig regnig måndag så skulle först pengar fram, sedan skulle man ha tag på varorna för att bota den lösa magen, nysningarna, snoriga näsan, suddig syn, ångest, kryp i benen, alltså sin abstinens. Nu slapp jag allt detta genom att samhället gav mig ett syntetiskt opiat. Genom att Metadonet inte är olagligt så fick jag möjlighet att ta mig tillbaka in i samhället, ta körkort, börja jobba, ordna till min sociala situation, betala skatt och så vidare, allt vunnit.

Efter det första halvåret, smekmånaderna så började jag se hur illa det var ställt, hur vi blev behandlade av systemet. När mina bröder och systrar uppvisade symtomen på sin så kallade sjukdom, den som en gång gjorde att dom fick behandlingen överhuvudtaget blev nu för läkaren anledningen att kasta ut dom på gatan. Ifall någon av dessa som ofrivilliga dör i en överdos så ingen som tar ansvar för att det hände, vilket är fördjävligt. Det är inte direkt något Losec som skrivs ut, utan det är kraftigt högpoteneta narkotiska läkemedel. Om det tex skulle handla om en diabetiker, att läkaren tog bort insulinet på grund av att patienten äter godis eller på annat sätt misskött sig och sedan efter någon vecka dö så skulle läkaren med säkerhet få problem, kanske till och med bli fälld i HSAN (hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). När vi anmäler narkomanvårdsläkarna till HSAN så får vi aldrig rätt, fast att läkaren bevisligen brutit mot Socialstyrelsens föreskrifter. De skäl som finns för uteslutning är bland annat- Narkotikabrott som vunnit laga kraft, det är väldigt tydligt. Då ska inte misstanke om narkotikabrott vara giltigt skäl. Men det är precis så det varit i två ärenden- att brukare blivit utkastade på grund av misstanke om narkotikabrott. Ett annat giltigt skäl är- upprepat fusk med urinprov! Det betyder minst två. Samma sak här, ett ärende med ett fusk ledde till utskrivning. När vi sedan anmäler händelserna till HSAN så blir svaret alltid det samma, inget fel har begåtts. Socialstyrelsens föreskrifter är ett intressant ämne som kommer ta sin tid att berätta om, men det kommer jag skriva om en annan dag.

Många brukare måste innan dom blir beviljade Metadon under en tremånaders period gå och lämna urinprover som måste vara positiva på opiater för att bli beviljade. När dom i behandlingen sedan fortsätter ta återfall (måste hitta ett annat ord) så blir man till slut utslängd, man har då misskött sig. Går det bra, du har inga återfall så tar läkaren och resten av personalen åt sig äran för det! Strange, men sant. Enlig läkaretiken så ska dom ifall patienten inte botas, alltid lindra symtomen, alltid trösta följa människokärlekens och hederns bud.

Meningen med Metadonbehandlingen är att suget efter Heroin ska upphöra och att du blir drogfri (vad är drogfrihet?). Har du tagit Heroin i tjugo år så krävs det ofta en mycket högre dos än 80 mg. Jag anser att dosen måste upp till ca 200 mg och i vissa fall även högre. För att få en högre dos så får du inte ha några återfall! Har du inga återfall så får du ofta utan problem Dosjusteringar. Det ska vara tvärtom, återfall=högre dos, inga återfall=fungerande dos, jag bygger dessa påståenden på min egen erfarenhet.

En av mina närmsta vänner vi kallar honom för X, har snart i trettio år gått på Heroin. Han är nu inne på sitt tredje försök och det ser likadant ut denna gång. Återfall, ingen doshöjning, hot om utskrivning. Läkaren gör samma sak om och om igen, inga höjningar så länge han har återfall, vilket endast leder till att han får flera återfall! Jag har varit med på många möten med läkaren och kontaktpersonerna där det hela tiden uttalas hot om uteslutning ifall återfallen inte upphör. Han upprepar sig, ber om en högre dos. Han ligger idag på en dygnsdos om 80. -Du måste bevisa din drogfrihet i två månader innan du kan få en höjning, en höjning är oftast bara 10 mg, i undantagsfall mer. Sedan börjar samma procedur om igen, för att få ytterligare höjningar så ska han igen vara drogfri i två månader, sedan samma sak igen, två månaders drogfrihet, rent hysteriskt. Så där fortsätter det, han hinner aldrig bli ren. Dom bör höja hans dos med det dubbla (80+80), självfallet förstår jag att det måste ske under ett par veckor. Men hela systemet är bakfram.

I år gav Brukarföreningen sitt ”brukarvänspris” till 3G studien och triaden bakom den vice sektionschefen och överläkaren Johan Kakko, Professor Marcus Heiligh samt verksamhetschefen och filosofie doktorn Leif Grönblad. Studien gick i princip ut på att göra tvärtom, vid återfall höja dosen, och det fram till att återfallen upphör vilket också är meningen med behandlingen, enligt Socialstyrelsens föreskrifter.