Brukarinflytande - Ska Vi Fråga Slakteriförbundet Vad Dom Tycker!

Brukarinflytande och ”brukarsamverkan” är idag politiskt korrekta utrycka. När frågor rörande hemlöshet och narkotikafrågor diskuteras inom sjukvård, socialtjänst och i maktens korridorer så bedöms ”brukarsamverkan” och ”brukarinflytande” som något självklart. Vilka för då brukarnas talan, är det brukarna själva eller är det mer eller mindre självutnämnda proffstyckare?

Socialdepartementet har initierat till en så kallad “brukardelegation”, där frågor som rör socialt utsatta människor diskuteras. Rolf Nilsson ordförande Stockholms Hemlösa blev förra året inbjuden att representera dom hemlösa i delegationen. Han deltog endast på ett möte. Skälet till att han lämnade delegationen va på grund av att han inte klarade av att sitta och diskutera brukarfrågor med personer som inte hade erfarenhet, vare sig av hemlöshet eller av narkotikabruk.

För ett år sedan skrev jag i Svenska Brukarföreningens namn ett brev till departementet och krävde en plats. Anledningen till vårt krav var att ingen av “delegaterna” hade mandatet att företräda oss. Svaret från den ansvariga tjänstekvinnan kom i princip med vändande post. Hon påpekade i artig men med syrlig underton att jag faktiskt hade fel! Problemet var enligt henne och delegationen det omvända, för många företrädde narkotikaanvändarna, alltså Brukarföreningens medlemskollektiv. Att svaret blev så tror jag ytterst handlar om en rädsla att bli utmanövrerad, proffstyckarna vill bibehålla sitt tyckarmonopol. En ny aktör, med ett starkt mandat från brukarna, med egna erfarenheter av det som ska diskuteras och som dessutom kräver och tar plats, men värst av allt, förespråkar ”harm reduction”, och det är inte politiskt korrekt.

Det finns en grupp föreningsrepresentanter som tror sig ha veto om vad som ska få sägas och vilka frågor som ska drivas, frågorna ska först ”svanmärkas” innan dom får sägas, och frågorna Brukarföreningen driver har inte fått svanmärket. De som sitter med delegationen anser sig säkert fungera som ombud åt oss brukare, det vill säga narkotikaanvändarna och de hemlösa, vilket dom kunde säga innan år 2002 då både Brukarföreningen och Hemlösas förening föddes.

Brukarföreningen föddes ur en desperation över att ständigt få höra vad som var bra eller dåligt för oss, ofta att substitutionsbehandlingen var något hotfullt som kunde konkurrera ut den drogfria behandlingen, dom "tyckte" det skulle ställas hårda krav på drogfrihet för att få samt att få behålla sin substitutionsbehandling. Värst av allt va att vi inte till någon av föreningarna på området var välkomna då vi uppvisade symtomen, först drogfri sen välkommen. Dom påstår sig vara till hjälp för oss brukare. I själva verket hjälper dom endast dom drogfria, som som är duktiga och ex-brukare. Inget av detta kunde Jag/vi stå ut med. 2002 var tiden inne för att ta tillbaks makten över våra egna liv, vi startade Svenska Brukarföreningen.

Tyckarbranchen inom området narkotika drivs till största delen av självutnämnda professionella föreningsföreträdare som ofta uppbär höga löner för sitt arbete vilket för oss är provocerande då vi själva får leva på social eller på arbetsmarknadsbidrag.

"Klientorganisation" Vad Jag idag vet så finns det ingen Klientorganisation för hjälp åt narkotikaberoende föruton Convictus och Brukarföreningen som välkommnar aktiva brukare, till dom andra är du inte välkommen förän du är symtomfri. Ett argument jag fått höra är: vår personal ska skyddas!
"Frivilligorganisation" Ledningen för dessa ”frivilliga” är alltför ofta högavlönade, och de som sedan på ”banan” utför arbetet är självklart oavlönade så kallade ”volontärer”. Huruvida det idag existerar någon frivilligorganisation i ordets rätta bemärkelse, där arbetet helt utförs av volontärer tror jag blir svårt att hitta.