Bernes sommarkrönika publicerad på SVT opinion

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=94788&a=1185260&lid=senasteNytt_1183342&lpos=rubrik_1185260

Trodde partiet att vi knarkare var insekter?

Berne Stålenkrantz är mitt namn och jag är 49 år ung. Min bakgrund är lite brokig. Under 1980-talet fram till mitten av 1990-talet så var jag en av Sveriges mest anlitade reklam- och modefotografer.

Mina kunder var stora välkända annonsbyråer, stora varuhuskedjor, bilmärken, klockföretag och ledande modemagasin. När jag 1990 åkte till Thailand för att fotografera baddräkter åt Spanska Vouge kom jag för första gången i mitt liv i kontakt med opium.

Jag och min kanadensiske kompis Pierre tog en tre dagars trekking på en elefantrygg, upp i den gyllene triangeln. Andra natten sov vi över i en liten bergsby. Uppe på kullen mitt i byn bodde den lokale medicinmannen. Vi knallade upp till hyddan, knackade på dörren, och en tanig gammal gubbe bjöd in oss.

Vi satte oss på en bambusäng och gubben sträckte fram varsin pipa fylld med opium. Pierre och jag rökte fem pipor var. Jag drömde opiumdrömmar hela natten. Det var första gången jag kom i kontakt med, och prövade en opiat.

Nu är det år 2008 och jag har haft substitutionsbehandling för mitt opiatberoende med det narkotiska läkemedlet metadon i snart tio år. Samtidigt har jag bytt karriär helt och hållet.

Jag arbetar heltid med Svenska brukarföreningen, en organisation för oss som använder illegal och legal narkotika. En av de viktigaste uppgifterna för föreningen är att motverka de fördomar som finns mot medlemskollektivet i det svenska samhället.

Att jag bytte karriär berodde främst på att jag till slut blev så trött på att läsa och höra om alla fördomar, trött på att ständigt bli diskriminerad, att ständigt behöva lyssna på alla självutnämnda experter som talade om för mig vad som var bra eller dåligt för mig. Jag höll aldrig med. Kände till slut att jag var tvungen att göra nåt.

Fördomarna kan se olika ut. Kan till exempel dyka upp i titeln på en presentation eller i namnet på ett seminarium. Jag blir ofta inbjuden till olika seminarium och möten. Under det senaste året är det två som särskilt sticker ut, och som på ett tydligt sätt visar hur fördomarna kan se ut.

Det ena mötet var arrangerat av ett riksdagsparti och hade titeln: "Knarkare är också människor". Trodde de att vi var insekter, eller?

Det andra arrangerades av Malmös sprututbyte. Där hade en presentation titeln: "Människan bakom missbrukaren". Jag var helt säker på att det var två narkotikaanvändare som skulle tala om sina egna, nya liv, då de två presentatörerna hade kvinnliga namn. Men istället kom det två sjuksyrror upp på scen.

De visade flera olika overheadbilder på en kvinnlig patient, bland annat ett där hon höll ett barn i famnen och ett annat då hon själv var barn - de pekade och sa - titta så söt hon var - titta - vad duktig hon är!

Sjuksyrrorna ville väl bara vara snälla, men så fel det blev! Jag höll på att spy medan syrrorna fick rungande applåder.

Tänk om titlarna istället hade varit så här: "Homosexuella är också människor", eller "Människan bakom den homosexuella!" Eller ännu bättre: "Ny vetenskaplig studie visar att bögar är människor!"

Ja, vi vet alla vad som skulle ha hänt. Kritiska artiklar, anmälningar till DO, intervjuer och debattprogram i radio och tv. Med andra ord: Helvetet skulle braka löst!

Men när det handlar om knarkare som ofta även är prostituerade och hemlösa, ja, då händer inget.

Protesterade jag själv då, kanske ni undrar? En rättfärdigad fråga, men jag gjorde det inte förrän efter någon vecka. Jag skrev en artikel, som tyvärr inte blev publicerad. Visst är det för djävligt, men jag har ju själv under åren blivit drabbad av fördomarna så pass mycket att jag själv nästan har trott på att det skulle vara så!

Att det ser ut så här i det svenska samhället tror jag bland annat beror på att det aldrig tidigare har funnits en organisation för oss narkotikaanvändare. De som finns består av ickebrukare, självutnämnda experter som säkert tror de gör gott!

Tyvärr så arbetar jag i uppförsbacke. Vi är inte speciellt välkomna på denna arena, den narkotikapolitiska bidragsarenan, som jag brukar kalla den.

Jag hoppas att alla dessa fördomar som enbart leder till en stigmatisering någon gång kan upphöra. Om det sker så lägger jag ner mitt arbete, för då behövs jag inte längre.

Humanism och respekt till er alla