tisdag 30 oktober 2007

Tidningsartikel Om Stockholms Brukarförening och det indragna Landstingbidraget

( källa Stockholms Fria Tidning http://www.stockholmsfria.nu/artikel/20213 )
Stockholms brukarförening har nått vägs ände
– Någon gång i höst tar pengarna slut. Jag hoppas verkligen att vi inte kommer att behöva stänga. Det var vice ordförande i Stockholms brukarförening, Kicki Paulsruds, spontana kommentar efter beskedet att den borgerliga landstingsmajoriteten drog in stödet till föreningen. Nu är hösten här och krisen är ett faktum.
Varje dag är Stockholms brukarförening i kontakt med omkring 150 personer med substitutionsbehandling. För narkomaner som vill bli rena agerar föreningen länk till myndigheter och vård, och verksamheten har fått goda vitsord av de ansvariga läkarna vid stadens olika beroendecentrum.
Exakt hur många man hjälpt in i behandling under det senaste året vet Kicki Paulsrud inte. För egen del har hon guidat ett tjugotal människor från tunga missbruk till laglig medicinering.
Men nu är verksamheten hotad. Indraget stöd från landstinget har gjort att föreningens resurser tagit slut innan budgetåret.
– Nu är vi vid vägs ände, säger Kicki Paulsrud. Vi vill inte att någon ska känna att vi har skitit i dem, men om de stänger ner våra telefoner och vårt bredband kan ju inte folk komma i kontakt med oss. Och om inte vi finns så vänder sig inte de här människorna direkt till vården, då skiter de i det istället.
Hyran för lokalerna är betald året ut. Andra löpande utgifter är fortfarande olösta problem. Föreningen hoppas kunna låna pengar för att slippa slå igen.
– Men det blir ju också problem, då kommer vi börja på minus nästa år, säger Kicki Paulsrud.
Förutom de brukare föreningen har till syfte att hjälpa oroar hon sig även för dem som organisationen i dag sysselsätter.
– Här på föreningen har vi två personer med OSA-tjänster, två på lönebidrag och fyra som arbetstränar, vad händer med dem om vi slår igen? Det är inte så lätt att skaka fram en arbetsplats där ens bakgrund som heroinist är en tillgång och en förutsättning för att göra jobbet.
I ett sparsamt inrett rum i föreningens lokal i Slakthusområdet sitter webmastern Christian Åkvist. För tre år sedan slutade han missbruka heroin. Sedan dess har han deltagit i rehabilitering och längtat efter att komma ut i arbetslivet.
Till Brukarföreningen kom han i maj, och under fyra månaders tid betalade de sociala myndigheterna för att han skulle få arbetsträna. Därefter, i oktober, fick han påbörja en OSA-anställning på samma arbetsplats.
– De ville väl se att jag gick och jobbade varje dag innan de gav mig det, säger han och ler.
Men när han talar om framtiden blir han dock allvarligare.
– När jag ska vidare till ett riktigt jobb känns det lättare att komma härifrån än från arbetslöshet. Om föreningen stänger är jag tillbaka på ruta ett.
Stockholms stad betraktar Brukarföreningens verksamhet som samhälleligt värdefull och har under året betalat ut 350 000 kronor i stöd. Landstinget har dock gjort en annan bedömning.
På hälso- och sjukvårdsnämndens möte i tisdags föreslog oppositionslandstingsrådet Birgitta Sevefjord (v) att föreningen på grund dess ekonomiska kris skulle få tillbaka sitt indragna stöd om 50 000 kronor.
– Det möttes av en dånande tystnad, säger hon.
Enligt Birgitta Sevefjord beror skillnaden i bedömning de två borgerligt styrda församlingarna emellan på en enda person: Birgitta Rydberg (fp). Sjukvårdslandstingsrådet som medan hon var i opposition flera gånger propagerade för indraget stöd till Brukarföreningen.
– Skulle Birgitta säga ja till att ge bidrag skulle säkert de andra borgerliga ledamöterna jubla, men nu satt de bara och kollade ner i bänkskivorna. Jag fick ingen respons alls.
Birgitta Rydberg å sin sida påpekar att beslutet att inte bevilja stöd fattades av en nämnd, inte av henne personligen. Om påståendet att borgerliga landstingskollegor i själva verket skulle vilja hjälpa föreningen säger hon:
– Den är en grov förolämpning mot de andra politikerna i alliansen att påstå att de inte inom vårt samarbete skulle våga föra dialog om de beslut vi ska fatta.
Ivar Andersen

4 kommentarer:

  1. Fy faan säger jag bara....Det är för jävligt,jag hoppas verkligen att det går att lösa på något sätt!Brukarföreningen är viktig,skit viktig!Den där människan Rydberg varför är hon så avigt inställd då? Fattar hon va det handlar om alls?? Eller vill att vi ska självsaneras knarka ihjäl oss.....!Nej skaka fram dom där degen nu det är ju småpengar för dom!Nu ger vi inte upp,bara gasa på....Må väl alla medbröder & systrar!! Mvh

    SvaraRadera
  2. Håller med dig fulständigt! Jag är hos dom emellanåt och ser hur dom sliter med att hjälpa sina polare till bättre liv. Rydberg påstår sig vara narkomanernas vän, men hon stödjer endast dom som har lyckats sluta och dom som är emot dom som inte kan lägga av drogerna, jag säger fy faaan. jspottar på backen....

    SvaraRadera
  3. Som isblå kapitalist tycker jag generellt att alldeles för många olika typer av föreningar för stöd.
    Men är det ngn som skall ha stöd så är det brukarföreningen. Hur mycket pengar kan man inte spara genom det?
    Och hur många liv kan man inte spara på det?

    SvaraRadera
  4. Håller med dig till 100%! Det finns för många organisationer som lever på att uttala sig om andra grupper än den man själv tillhör. Ta t.ex. alla dessa så kallade frivilligorganisationer som Stockholms stad stödjer - ledningen i dessa består av icke brukare med bra löner - dom frivilliga som sedan arbetar oavlönat eller har s,k arbetsträning är mina kamrater - de hemlösa, de prostituerade, de utslagna. När vi sedan försöker få pengar så motarbetas vi istället. Så här har det sett ut i 40 år. jag har hört att det finns fler s,k frivilliga som arbetar i organisationer för hemlösa än det finns hemlösa! Och vad faaan gör dom åt hemlösheten! Dom arbetar helt enkelt för sig själva, att hålla människor kvar i en utsatt situation har blivit en lönsam business. Mvh Berne Stålenkrantz

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.